SAGT OM JONATHAN

Boborg.se, Lidköpings Folket Hus
”Han är en karismatisk liveartist med ett intensivt sätt. Det innebär att alla de sånger jag hört på skiva fungerade mycket bättre så här i ett intimt konsertsammanhang.

Musiken innehöll många olika stilar och uttryck. Han gör visor med rockens bottendrag även när han hade partier i konserten där han var ensam med sin elgitarr. Annars fanns här klezmergung, litet tangohets, jag tyckte mig till och med höra litet jenka. Ibland tyckte jag saxofonisten lade till Roxymusikblå slingor. Och ibland skapade bandet det rena Captain Beefhearttrycket. Till det emellanåt litet varm jazz. Det här är självklar och självständig och personlig eklekticism i positiv bemärkelse. Ibland känns det som postvisa-visor.

Jonathan är en färgstark och märgfull sångare. Det känns som han är en lyckad hybrid av tradition och förnyelse. ”Skål för beskan som kryddar livet”, skaldar och sjunger han. Flera av hans egna sånger är fyllda av all den dynamik i uttrycket och det stora teatrala vokala utspel som är hans signum. Han tar sats och hämtar starka känslouttryck långt inifrån.”

Motivering Hanne Juul-stipendiet 2020
”…Man undrar och rycks med. Sången börjar experimentellt utforskande bland disharmonier och skavande klanger. Efterhand landar tonen och texten harmonisk i poesin, i traditionen…//…utforskar ständigt texten och musiken. Fantiserar, experimenterar, musicerar inlyssnande i samklang med den egna rösten, gitarren och sina medmusikanter. Han leker med röstens böjlighet och färger utan att ställa sig i vägen för gestaltningen och aldrig på bekostnad av traditionen. Han är en framtidens viskonstnär”
- ”

Maria Lagergréen Västlund / Lira 2018 Recension Jordsånger
”När Jonathan takt för takt tar sig fram genom sin egen musik blir det nästan som att föda barn. Det gör vansinnigt ont och man vill bara komma därifrån. Men när man väl är igenom smärtan ligger det plötsligt ett helt värnlöst spädbarn på ens bröst. Någon som man inte kan låta bli att älska”


Bengt Edqvist / Lira 2020 Recension Sånger att Brinna till
”Fred Åkerström var en mästare i att sjunga visa som en operasångare på dödsbädden. Teatralisk så det förslog, framför allt i sina berömda Bellmantolkningar. Ytterst få behärskar den typen av sång. Men Jonathan Hilli gör faktiskt det. Jag tror emellertid inte en sekund att han lyssnat onödigt mycket på Åkerström. Jag tycker mig mer ana internationella förebilder som Vysotskij och Brel men med fler rockinfluenser. Det är mycket uttrycksfullt men Hilli går aldrig över gränsen. Kvider, stönar eller gastar inte på fel ställen, i det mestadels egna materialet. Backas upp av en brötig orkester med självaste Sten Källman i spetsen på saxofon och då brukar det bli bra, så också här. 
Cirkusmusikens betydelse för denna skiva är inte heller obetydlig och ska någon mer musiker nämnas är det Vegard Lauvdal, en trummis som med hjälp av en dragspelsfakir, stråkclowner och en basist som dansar på lina gör att musiken rör sig framåt som ett gäng lössläppta punk-elefanter på ett tangohak. Men ganska långsamt. Detta är ingen genre som hamnar på topplistorna men skulle ändå behöva en klar hitlåt för att bli en klassiker. Men det kommer nog så småningom.”